Det som ligger till grund för denna djupgående och kontinuerliga utforskning av teatern är skådespelaren. Det är skådespelarens skapande process och dramaturgi som är teaterns subjekt. Denna problematik kan man inte längre nöja sig med att förpassa till sfären av evigt existerande problem. Det är ett plågsamt och oroande, ett akut tillstånd för teatern. Fabrizio Cruciani
I Stenar att gå på sammanfattar pedagogen, teoretikern och regissören Ingemar Lindh (194597) sina tankar om teatern och skådespelaren. Boken har tidigare endast funnits utgiven på italienska, och utkommer nu i sin första svenska utgåva.
Ingemar Willy Lindh föddes den 21 februari 1945 i Göteborg. I sökandet efter ett konkret grundarbete för skådespelaren en i Sverige ignorerad frågeställning i dåtidens teater vänder han sig efter studier vid Skara Skolscen till dansen (Stora Teaterns balettskola i Göteborg, Balettakademien i Stockholm) innan han finner fram till Etienne Decroux och hans LÉcole de Mime i Paris. Han studerar i ett par år hos grundaren av Mime Corporel och blir sedan hans assistent.Lindh leder seminarier för skådespelare i Holland, Frankrike och Schweiz och, med Studio II som han grundat tillsammans med tre andra Decrouxelever arbetar han i ett par år vid Nordiskt Teaterlaboratorium for Skuespillerkunst i Holstebro (Danmark) medan hans önskan om att skapa ett eget teaterlaboratorium växer sig allt starkare. Tillbaks i Sverige arbetar Lindh som gästlärare vid Teaterstudion i Stockholm och är huvudlärare i mim vid Statens Dansskola. År 1971 grundar han Institutet för Scenkonst, i Storhögen, Jämtland.
År 1984 etablerar sig Institutet för Scenkonst i Italien och öppnar ett Internationellt Centrum för Autopedagogik och Teaterforskning. År 1995 blir Lindh också ledare för xHCA (questionning Human Creativity as Acting), ett forskningsprogram vid Maltas Universitet. Ingemar Lindh dör den 26 juni 1997 i Malta, 52 år gammal."Pietre di guado Stenar att gå på förstärkte vår tillförsikt. Äntligen skulle en samling texter av Ingemar komma ut i tryck. Olikt så många andra ledare för laboratorieteatrar var Ingemar inte särskilt benägen att publicera sig i skrift. Skrivandet var en mödosam process och det skrivna ordet verkade definitivt på ett skrämmande sätt. Detta avhöll inte Ingemar från att formulera sig i olika sammanhang. En samling av dessa texter kom nu äntligen i ett oerhört vackert band, om än på italienska på förlaget Bandecchi & Vivaldi. Många av oss hoppades att boken snart skulle ges ut på svenska." Ur Willmar Sauters förord
