Utifrån den allmänkyrkliga traditionen att människor genom dopet blir iklädda Kristus och infogade i Kristi kropp, är delaktighet en given aspekt i gudstjänst och kyrka. Likafullt är frågan hur delaktighet ska förstås och främjas i praktiken komplex. Nutida ambitioner att verka för delaktighet har inte minst uppmärksammat barnen. Barns delaktighet fungerar också som en belysande exemplifiering i denna bok, även om barnet i sig inte är fokus. I boken framställs och analyseras tre olika strategier för att skapa delaktighet, utifrån historiska och nutida exempel i Svenska kyrkan. Strategierna benämns: »Undervisningsstrategin«, »Förenklingsstrategin« och »Insocialiseringsstrategin«. Boken är inte ett recept på hur delaktighet ska infrias, utan manar snarare till teologisk kritisk reflektion över sådana givna recept. Genom återkopplingar till den moderna liturgiska rörelsen och ett sammanförande av perspektiv relaterade till pedagogik, ecklesiologi och liturgi ämnar författaren bidra med fördjupade ecklesiologiska reflektioner om liturgisk delaktighet, samt aktualisera den kyrkoorienterade pedagogikens hemvist inom teologin. Boken visar att ecklesiologi och pedagogik är nära sammantvinnade och argumenterar för teologisk forskning som kastar ljus på denna relation.
